Första gången jag kom i kontakt med Livets träd – Heliga danser var under en pilgrimsresa till Assisi 2004. Vi dansade en timme varje kväll i ett inglasat rum med utsikt över kullar och solnedgång. Ett tjugotal vuxna kvinnor och män höll varandra i hand och dansade i en cirkel. Alla lärde vi oss de enkla stegen på plats under ledning av Annika Wällstedt. Det kändes både meditativt och upplivande, men framför allt helt naturligt. Att jag kände mig så hemma med dansen och musiken berodde kanske på att jag hade dansat som barn. Kroppen måste ha ett gott minne för då hade jag inte dansat på över trettio år! Tyvärr fick veckan i Assisi ingen fortsättning här hemma.

Jag har bott hela mitt liv i Stockholm och var bara tre år när mamma och pappa tog mig till Britt-Marie Berggrens barndansstudio i Vällingby. Inte minns jag så mycket av Vällingbygrottan, men det måste ha varit roligt där för jag stannade i fem år. När den ”vanliga” skolan började kände jag att det blev för mycket på en gång: tidspress och prestationskrav gjorde att jag slutade. Mina föräldrar sörjde, men de skulle aldrig ha kommit på tanken att tvinga mig.

I mitt barndomshem hade vi ofta med middag och dans. Det var aldrig pardans utan man fick dansa som man ville; det var ju under det fria 60-talet. Min pappa Lennart hade som ung rest i Grekland och Skottland och sett både män och kvinnor dansa tillsammans. Han hade tagit med sig LP-skivor hem till Sverige som vi spelade på våra fester. Pappa lyfte knäet högt och cirklade med foten i luften och improviserade steg till musiken. Kanske hade han sett någon i Grekland göra så. Vi blev inspirerade.

Som tjugoåring blev jag sporrad av en vän till familjen att ta upp dansen igen. Jag gick på Stockholms universitet och fick höra talas om en skicklig danspedagog som hette Sonja Sundberg. Hon ledde Studentdansstudion där man dansade fridans, så kallad Martha Graham-teknik. Sonja var professionell. Hon hade vigt sitt liv åt dansen och uppträtt i Tyskland under brinnande krig. Hennes hängivenhet och målmedvetenhet  hade inga gränser, och hon lyfte oss amatördansare till nya höjder. Jag dansade intensivt hos henne i ett par år men fick en skada i foten och tvingades sluta, helt mot min vilja. Skadan blev kronisk och kunde inte botas. Det kändes som att falla ner i ett stort svart hål. Ingenting kunde ersätta dansen.

Märkligt nog lyckades jag komma upp ur hålet.  Jag hade börjat med transcendental meditation och det hjälpte mig. En dag märkte jag att jag kunde le och skratta igen. Men inom mig fanns en sorg över att inte kunna dansa, för min egen skull.

Som tur är finns det flera meningar med livet. Jag gifte mig och fick två fina döttrar och började arbeta som förlagsredaktör för bilderböcker. Det kändes väldigt meningsfullt alltihop, men ändå kunde jag inte låta bli att sakna dansen. Min syster Johanna som är musiker förstod detta intuitivt.

Åren gick och en dag var flickorna stora och min man, som är fotograf, var upptagen med sitt. Johanna tog med mig till en öppen danskväll i Sofia kyrka. Vi dansade till Balkanrytmer  i strumplästen och jag kunde sen inte gå på två dar . Benen kändes som brädlappar! Jag var lite störd över att min lillasyster hade haft lättare än jag att finna stegen. Det var ju jag som hade dansat mest av oss två, tänkte jag, och insåg inte hur trångsynt jag var.

Men någonting i mig hade vaknat till liv och kanske ville jag också ge mig själv en viss upprättelse. Så jag gick tillbaka till Sofia kyrka ett par månader senare och då var det Maria Rönn som ledde. Nu gick allt som en dans! Jag iakttog hennes smala men kraftfulla gestalt och tänkte: ”Så där vill jag också kunna röra mig när jag blir 70. Det är bäst jag börjar öva mig nu.” Ja, den kvällen stod det alldeles klart: Detta var en hemkomst. Det här klarade mina fötter av och det här skulle jag ägna mig åt resten av mitt liv. Dansen och meditationen, som båda varit viktiga för mig, förenades i Heliga danser.

Nu tre år senare har jag fortfarande kvar mitt heltidsjobb på förlaget.  Men jag fick studieledigt  en dag i veckan under två år för att kunna utbilda mig till cirkeldansledare i Lund för Pia Lamberth. Hon är en generös dansledare som har hjälpt till att bredda min musiksmak. Pia hittar dansmusik från hela världen till sina många kurser, leder dansresor kors och tvärs och även dans- och vandringsveckor på Österlen. Där har jag varit två somrar i rad och dessutom följt med hennes grupp till Lesbos och danscentret Milelja. Vi har dansat grekiska danser ”på riktigt” och inte som på lek när jag var barn …

Den finlandssvenske hjärnforskaren Matti Bergström har sagt ungefär så här: ”Man ska trampa upp många stigar när man är liten, för stigarna kan bli motorvägar när man blir stor.”  Visst är det så att tidiga erfarenheter formar oss starkt och lägger en grund som vi kan bygga vidare på om vi ger oss hän i vuxen ålder. Nu känns det faktiskt som om jag är ute på motorvägen, åtminstone när det gäller dans.

Sverige är ett så litet dansland att jag gärna reser utomlands för att lära mig mer. Och när de bästa pedagogerna kommer hit är det ju ännu viktigare att ta tillfället i akt. Då hänger jag på låset! Min kloka stockholmslärarinna Eva Ullner rekommenderade  mig Laura Shannons utbildning, som jag genomgick nere i Västergötland tillsammans med trettio andra kvinnor,  och  nu senast Susanne Anders Bartholomäis. Det är jag mycket tacksam för.

Men det är också lärorikt att själv få undervisa. I två år har Anne-Marie Roos-Retourné och jag haft en liten grupp i Ersta kapell som vi turas om att leda varannan vecka. Vi dansar cirkeldanser från hela jordklotet, och alltid på ett koncentrerat och meditativt sätt som utmärker Livets träd – Heliga danser.

Andliga sökare möts i dansen. Ett tiotal kvinnor är vi som kommer till Ersta med våra glädjeämnen och sorger.  När vi avslutar kvällen råder alltid en förtätad stämning där uppe på berget. Sen går var och en hem till sitt, fullmånen speglar sig i Stockholms inlopp och stjärnorna tänds högt över våra huvuden.

© Susanna Hellsing

 

© Foto: Bengt Lewan